Min egen litteraturhistoria

Den började med ett tråkigt sportlov.
Jag var 14 år och hatade mina föräldrar som tvingade mig från kompisar och förbjudna fester för att åka skidor.
Jag var introvert och gjorde inget annat än läste Allers-romaner.
Jag hade en hel kasse med Allers-romaner med mig, till min mors diskreta förtret.
Hon gillade inte att jag läste skit. Men eftersom jag var tonåring och
full av hat inför alla som ville att jag jag skulle göra på ett visst sätt
gjorde jag tvärtemot hennes önskan.
Jag fick inte läsa Mitt Livs Novell och Starlet, det var skit.
Jag fick läsa böcker som handlade om riktiga människor med riktiga problem,
om samhället och politik.
Det började med Katizi (och än i denna dag kan jag inte förstå hur folk kan tala illa om Romer, jag ville bli zigenare när jag blev stor. Jag stod med uppspärrade ögon i Skärholmens centrum och bara sög in anblicken av de vackra stora kjolarna, färgerna, alla spetsar och örhängen och vackra långa mörka hår. det var sjuttiotal, jag var barn och kläddes i bajsbrunt och oranget och hade praktisk kort pojkfrisyr.)

Jag läste ut alla Allersromanerna på två dagar och hade nu inte mer att läsa. Jag läste för att fly, för att slippa prata med mina föräldrar och min äckliga lillasyster. Jag läste vid frukostbordet, jag läste i bilen på väg till backen och jag läste på vägen hem. Vid middagen fick jag inte läsa vid bordet, så jag åt snabbt och stängde in mig i mitt rum med boken.
Men nu var det slut. Inget mer att läsa.
Så medan mina föräldrar var och handlade rotade jag i smyg igenom deras kassar med böcker - kvalitetslitteratur förstås! Och jag fann inget som intresserade mig. Det var böcker utan omslag från biblioteket, de var mörkgröna, mörkbruna eller vinröda. Jag tog en vinröd. Den hette "Vredens druvor". Jag tänkte att det handlade om någon som var arg, och det räckte för att jag skulle öppna boken och med en uppgiven suck lägga mig i sängen och försöka tycka att den var bra nog att fungera som alibi för att slippa umgås.
Och efter tre meningar var jag fast. Förhäxad, klistrad vid boken. Jag läste besatt och en helt ny värld (åååå dessa klyschor som man bara måste ha med ibland) öppnade sig. Det var vackert. Naturskildringar så levande och detaljerade att jag var där. Jag var i Kalifornien, jag var en hemlös fruktplockare och jag stod bredvid Sarons ros när hon gav den gamle mannen sin bröstmjölk. Jag var helt såld. Boken räckte till näst sista dagen, men då började jag om, och läste hela bilresan hem, i 5 timmar.
Inte förrän jag läst ut boken sa mina föräldrar att han fått Nobelpriset på grund av den boken. De visste. Hade de sagt "Läs den här, den fick Nobelpriset för många år sedan" hade jag tänkt "Nä fy fan sån gammal skit av nån gammal gubbe, aldrig i livet".
Det medförde följande avgörande förhållningssätt till litteratur:
a) Nobelpristagare är bra, men man bör inte veta att de är det förrän man läst boken.
b) Det finns skitböcker och bra böcker. Jag läste aldrig mer en Allers-roman.