SkrivPuff: 16 december 2011

Att vara inblandad

SkrivPuff: 19 december 2011

Otur

Test

SkrivPuff: 19 december 2011

SkrivPuff: 19 december 2011

SkrivPuff: 19 december 2011

Pynta
samma som betala
eller hur

Sockerkurva

Idag har jag varit duktig och gjort en sockerkurva.
Tre gånger har jag samlat knappnålshuvudstora bloddroppar från kisses öra och gett mat och insulin på exakt rätt tid.
Tycker han magrat igen, men eftersom jag är överdrivet nojjig klämmer jag på honom hela tiden för att känna efter. När sjukdomen kommer går det så fort, jag måste ha koll, det är på riktigt.
Men han verkar må bra, just nu hoppar han upp och ner i och ur en flyttkartong.
Kvällens kattfnatt.
Kl 9 hade han 15,1 två timmar efter giva, kl 13 12 och kl 17 11,5.
Insulinet verkar iallafall. Men det är för högt.
När kurvan är komplett ska jag ringa vet.

Vattnar blommor

Jag har inte stuckit honom än idag, men ska ta ett glukosprov om en timme. Var uppe prick 07 och insulinade 2E och matade. Han åt med god aptit, tack och lov. Nu går han runt och kollar när jag vattnar mina miljoner Pelargoner och en Hjärtstilla samt hans kattgräs. Jag har köpt dåliga kattgräsfrön, de gror långsamt och växer långsamt, men han tuggar i seig de som kommit upp. Endast toppen dock. Ser ut som om någon kört med gräsklippare över den lilla byttan. Nu har han övergått till att slicka på plastpåsar, något jag inte förstår. Men han njuter av det... Vänta bara tills Kattmyntan växt till sig!

Morgonmys

En lugn stund...
Jag låter honom vara ifred, inga stick och ingen tvångsmatning idag. Jag tror det stressar både honom och mej för mycket. Lyckades iallafall komma upp i tid, 07, och ge insulin och mat. Nu ligger han här vid datorn och spinner och tvingar mej att sitta still. Min här-och-nu-Guru.

Högt socker

Jag försov mig idag, med råge. Kan ändå inte göra något vettigt innan jag fått en mun kaffe, så jag gjorde det först innan jag tog mig an Mitus. Han skulle haft sitt insulin kl 07, nu var hon 11. Helvete. Han låg snällt i sängen, gick sedan ut på balkongen och lade sig i stolen. Jag kom skramlanda med mitt glukometer-kit och fick stick säkert sju gånger innan jag fick en blodsdroppe. Och vid mätning hade han 22,7! Panik! Jag gav 3E, för så står det i papperen att det ska vara. Sedan fick han a/d som han åt lite av. Nu har han klöst lite på klöspelaren och verkar pigga på sej. Igår kväll gav jag honom mat en extra gång, sent, eftersom fastan blir för lång annars. Men han åt inte så bra då heller. Kan det vara förklaringen till det höga värdet? Kanske måste tvångsmata honom idag så han inte tappar mer. Han ligger under bordet nu medan jag skriver. Fluffig och fin. Vi hade barberarstuga igår och jag klippte, kamade och borstade. Så snygg är han iallafall! Nu ska jag ringa bagis.

Om det som kommer

Jag tänker mycket på döden nu. Jag vet att kisse är sjuk, visserligen i diabetes som inte är en allvarlig sjukdom om man sköter den, men om man inte gör det... Den sliter på de inre organen, han blir infektionskänslig. Jag försöker det omöjliga, förbereda mig. Jag har aldrig haft ett djur som dött en naturlig död. De flesta har somnat in hos veterinären, men jag har aldrig varit närvarande då. Dels för att jag var barn och mina föräldrar tog hand om det, dels för att det gick så snabbt. Min första katt hade jag knappt ett år. Han blev påkörd och lämnad död vid dikesrenen alldeles utanför vårt hus. Han hade halsband med namn, adress och telefonnummer. Jag tror jag skrek och grät i tre dagar, jag var så i chock så länge. Jag vill aldrig uppleva det igen. Därför har mina katter sele när de går ut. Min dåvarande man fick gå och hämta honom och lägga honom i en låda, där han låg över natten tills veterinären öppnade och han kunde åka dit för att låta kremera katten. Jag var för förstörd för at följa med. Jag borde ha träffat en psykolog efter det, för det tog fruktansvärt, onaturligt hårt. När jag var i Bagarmossen igår såg jag på deras anslagstavla att det fanns sorgegrupper för människor som förlorat sina djur. Jag kände mig djupt tacksam för att det finns folk som tänker så, som ordnar sorgegrupper för anhöriga till döda familjemedlemmar. För det är så det är. Mina katter är min familj. Mitus är min närmaste, han har funnits bredvid mig från början på ett mycket speciellt sätt, det är nästan som en kärlekshistoria. Eller... det ÄR en kärlek. Som finns mellan mig och ett djur. Varför skulle det inte vara så?

Diska är så jävla tråkigt

Jag hatar hushållsarbete och gör det så sällan jag kan. Men när det börjar lukta konstigt tar jag fram munskydd, gummihandskar och plastförkläde. Och gärna gummistövlar. Sen sätter jag på radion och låtsas att jag inte diskar utan gör något annat trevligt istället. Katten flyr när förklädet åker på.Nu har jag tagit kafferast och han kommer optimistiskt fram till mig och tror att han ska få uppmärksamhet. Och så sätter jag mig vid datorn... taskigt. Jag har börjat borsta, klippa och kamma honom, på vet:s order. Hans päls är så tjock och det är varmt, han kan inte svettas ordentligt. Jag använder en örtsax som ser ut som en fårsax, funkar skitbra. Han piper lite, men verkar tycka det är ok. Jag gör bara lite i taget. Nu, diska igen.

Måndag 4 juli och jag har namnsdag

Vaknade klockan sex efter en orolig natt. Satte på kaffe och gjorde iordning frukostbrickan bestående av rulltobak och snus. Plockade ihop glukosmätare, spruta och insulin och lade det på sängen.
Medan jag drack kaffe läste jag journalen (vi är uppe i 8 besök nu) för att försöka begripa hur jag ska dosera insulinet, det har varit många olika förklaringar och bud.
Mitus kom och lade sej på min arm och spann, vi gosade medan jag läste.
Tog sen glukosprov och fick inte till det med sticket, efter fyra gånger kom en blodsdroppe som gick att använda. Då var han rejält less. Men det visade 9,4 och jag gav honom 2E samt mat. Han får a/d för att bygga upp sig, han är lite smal än. Nu ligger han under sängen, jag hoppas att det är för att det är svalt och skönt där. Och långt ifrån mina stickande pillande händer.

Bagarmossen 3 juli

Ett rum

Linoleummatta, vitbeiga väggar. En stor svart undersökningsbrits i robust gummi. Många har kloat här, det syns små märken. Den är nyss desinficerad. På vägghyllorna provrör, hundgodis, tops. Handfat, tvål. Två stolar. Jag lyfter upp transportburen med min lealösa katt i. Försöker locka ut honom, men den här gången vill han inte. Jag får dra ut honom. Han vet vad som väntar, vi har gjort det tusen gånger. Han är less. Jag håller honom med bakdelen mot mig, ena handen under huvudet, den andra under bröstkorgen. Sköterskan rakar hans framben och stasar. Sätter i kanylen, han gnyr lite men inte mer. Han kan det här. Efteråt hopar han ner på golvet, försöker slita av bandaget med kanylen, men det är väl lindat. Han ger upp och lägger sig i ett hörn. Jag sätter mig på golvet. han reser sig och kommer fram till mig, stryker sig mot mig. Varje gång vi åker hit tror jag att jag ska få åka ensam hem. Ett djur som inte mår bra är mer hjärtskärande än ett barn. För mig. Jag gråter inombords. Dessa kala desinficerade rum. Ska vi gå till dödsrummet nu? Där det finns sköna korgstolar och värmeljus? Mitt hjärta håller på att sprängas. Men vi klarar oss, den här gången också. Vi åker hem med nya förhållningsorder om kost och rutiner. Jag tackar det jag kallar Gud. Mina ögon r torra och skrynkliga som russin. Jag har inga pengar kvar alls denna månad, men katten är med hem. Det är det enda som räknas.

Katten på sjukhuset del 3

Katten med arton liv låg som en sköldpadda och kravlade under soffan klockan sex i morse. Han kom ingenstans. Bakkroppen var helt ur funktion. Eftersom vi varit med om detta en gång tidigare, senast i februari, tog jag det lugnt och gav honom hans mediciner som vanligt. Därpå tvångsmatade jag honom med några tuggor mjukmat, sen åt han själv en god del av portionen. Jag släppte ner honom på golvet igen och han gick lite bättre, men vinglade och fastnade mellan två väskor. Jag tog upp honom igen och tvångsgav vatten. Sen ringde jag Bagarmossen, vårt stamsjukhus. Jag ville inte åka in, det är söndag och bara att komma dit kostar 1800kr, sen tillkommer allt det de gör, prover och röntgen och sådant. Men sjuksköterskan tyckte inte vi skulle vänta till måndag utan komma direkt. Tårarna rann på mig, jag var säker på att det var dags. Jag får inte hem honom igen. Men jag morskade upp mig för att inte skrämma kissen och lade in honom i transportburen, han protesterade inte det minsta. Som om han fattade att vi skulle till doktorn och att det är kul. Jag försökte göra mitt sinne blankt och inte förvänta mig något. Jag hade räknat pengar innan också, jag hade 1650kr. Det fattades 150 så jag ringde och väckte mamma klockan åtta. Hon lovade hjälpa till. Katten är ju inte försäkrad längre eftersom han är för gammal, 10 år, och har diabetes. Så det är bara att slanta upp och hoppas att det räcker. Jag tror jag förstår hur föräldrar i länder som till exempel USA har det när de har sjuka barn och ingen försäkring. man gör vad som helst. Säljer huset, har tre jobb, överskrider alla krediter med råge. Så gör jag. Fast det är en katt. Det är den tredje juli och jag har inte till mjölk den här månaden. Allt är slut. Men katten kom med hem. Det känns som om det är det viktigaste, det andra löser sig. Jag är helt slut nu. Tre djursjukhusbesök på tre veckor. Varje gång tänker jag mig in i avlivningsögonblicket och känner oöverkomlig, overklig sorg. Men idag behövde jag inte uppleva det. Nu ska vi sova en stund.