Jag tänker mycket på döden nu. Jag vet att kisse är sjuk, visserligen i diabetes som inte är en allvarlig sjukdom om man sköter den, men om man inte gör det... Den sliter på de inre organen, han blir infektionskänslig. Jag försöker det omöjliga, förbereda mig. Jag har aldrig haft ett djur som dött en naturlig död. De flesta har somnat in hos veterinären, men jag har aldrig varit närvarande då. Dels för att jag var barn och mina föräldrar tog hand om det, dels för att det gick så snabbt. Min första katt hade jag knappt ett år. Han blev påkörd och lämnad död vid dikesrenen alldeles utanför vårt hus. Han hade halsband med namn, adress och telefonnummer. Jag tror jag skrek och grät i tre dagar, jag var så i chock så länge. Jag vill aldrig uppleva det igen. Därför har mina katter sele när de går ut. Min dåvarande man fick gå och hämta honom och lägga honom i en låda, där han låg över natten tills veterinären öppnade och han kunde åka dit för att låta kremera katten. Jag var för förstörd för at följa med. Jag borde ha träffat en psykolog efter det, för det tog fruktansvärt, onaturligt hårt. När jag var i Bagarmossen igår såg jag på deras anslagstavla att det fanns sorgegrupper för människor som förlorat sina djur. Jag kände mig djupt tacksam för att det finns folk som tänker så, som ordnar sorgegrupper för anhöriga till döda familjemedlemmar. För det är så det är. Mina katter är min familj. Mitus är min närmaste, han har funnits bredvid mig från början på ett mycket speciellt sätt, det är nästan som en kärlekshistoria. Eller... det ÄR en kärlek. Som finns mellan mig och ett djur. Varför skulle det inte vara så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar