som inte kommer åter.
Jag är full av såna gamla klyschor, talesätt och aforismer. Det ligger i släkten, på båda genstammarna.
Idag stod de som spön i backen, de onödiga orden som man inte behöver uttala för det är så uppenbart:
- O nu är det äntligen vår!
- O vad härligt att solen skiner!
- Åh vad varmt det är!
- Titta snön smälter!
Jag tror jag slagit personligt rekord i sådana yttranden idag. Jag kanske håller på att bli en riktig stockholmare ändå.
Jag pratar fast det inte behövs. Pladdrar på om allt och inget, för att det inte ska bli tyst. Eller för att... vaddå?
Varför pratas det så mycket i onödan? Ja, jag ser att solen skiner. Känner det till och med. Ja, jag ser att bussen kommer. Den var sen ja. Märker vi med. Och de kör som idioter, alla. Jo. Ja.
Och ja det är jobbigt med allt grus som ligger på gatorna nu, för att inte tala om trottoarerna. Och min gata förstår ni, är alldeles uppgrävd! Nya avloppsrör på hela Bergsundsstrand! Herregud, det kommer att vara grusigt och lerigt hela våren! Och fult!
Och nu pratar jag om vanliga samtal, såna som sker mellan två eller fler människor på riktigt. Inte ensamma till synes pratande för sig själva med mobil och öronsnäcka.
Nej, bara det här outhärdliga nervösa tjattret om hur allt är, ser ut och låter och som man ju ser, hör och upplever utan hjälp av omtänksamma medmänniskor. Utsikten från Västerbron ska upplevas, inte pratas sönder!
Tycker jag. I all ödmjukhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar